revolutionary

Såg på Revolutionary road igår, jag tror det var så den hette. Usch vad jag grina! Jag kan verkligen känna igen mig i Kate Winsletts karaktär. Så kommer jag att vara om typ 5 år.. eller sju år kanske. Ända sen jag tog studenten (och det var väll då man började leva "på riktigt" eller iallafall då man kunde göra något av alla de drömmar som man samlat på sig under, det som kändes som ändlösa, skolår) har mitt liv gått på 180. Resor, skolor, flytt efter flytt, nytt ,nytt, nytt. Livrädd för att få tråkigt. från Norrköping till Bräkne till London till Tobago till Island till Karlskrona till Göteborg. Nu är jag nybliven mamma och har redan en ny utbildning, i tankarna. Men sen när jag sitter där i samma stad som för 5år sen med samma man som för 5 år sen. När huset är köpt, ungarna gjorda och jag inte längre är ny på jobbet. DÅ kommer jag krisa. Jag kan inte leva i nuet. Jag är pissdålig på att bara vara nöjd, och ännu sämre på att ha tråkigt. Alltid, varje minut har jag en plan i huvudet på något annat. För jag är rädd att jag ska missa något. Jag är rädd för att bli gammal och inse att det finns massa grejer som jag vill göra men inte längre kan. "Man ångrar bara sådant som man inte gjorde". Och det finns så sjukt mycket jag aldrig kommer att göra. Jag tror att man bara lever en gång. Och även om det inte är så så spelar det ju ingen roll eftersom det är detta livet jag minns nu. Om jag har levt innan så vet jag ju inte om det NU och då spelar det ju heller ingen roll vad jag gjorde DÅ. Även om mina egenskaper eller själ eller vad det nu kan vara som lever vidare, befann sig någon annanstan för 100 år sen så har det ingen betydelse för den jag är nu. Så jag måste göra så mycket jag kan medans jag fortfarande kan. Oj vad filosofiskt och djupt detta blev. Det var en bra film hur som helst.